Första mötet med Verona

 

Det pirrar till lite i magen av att se henne, hon är vacker. Jag går fram och låter henne nosa på mig och klappar på den nyborstade gula manen. Hon är inte intresserad alls av mig, hon är otålig och har svårt att stå still. Hon stirrat tomt ut genom stalldörren. Hon har de där ögonen som visar att hon inte är med oss utan hon har stängt av. Jag har träffat på sådana här hästar förut, de är inte sedda utan bara använda.

 

– Så här är hon jämt, hon kan inte stå still och det är farligt att ha barn runt henne, de blir ikull knuffade och trampade på. Men hon är jätterolig att rida, tillägger kvinnan för att balansera upp det negativa lite.

 

Verona flyttade till en fodervärdför ett år sedan. Där var hon tills för några veckor sedan då dottern i familjen hade trillat av. Då fick hon flytta till en ny familj.  I nya hemmet var det två familjer som skulle dela på henne. Här fanns också barn som de vill borsta och pyssla vilket tydligen Verona försökt tala om att hon inte uppskattade. Nu vill inte de heller ha henne kvar.

 

Jag sätter på henne en repgrimma och ett längre ledrep. Hon är ok att leda bara hon får lite mer plats, jag ger henne lite mer slack i grimskaftet.  Hon är fortfarande inte speciellt uppmärksam på mig utan trycker på lite med bogen. Jag ber henne vänligt men bestämt att hålla sig ifrån mig. Hon vet antagligen inte än att hon kan gå en bit ifrån mig utan är van att ledas nära och i kort grimskaft.  Vad jag vet är att hon förstår hästspråk och där respekterar man varandras zoner och rumlar inte in utan att fråga. När jag visat att jag har en sådan zon respekterar hon det.  Jag leder henne lite fram och tillbaka och hon börjar bli lite mer uppmärksam på mig, stannar när jag stannar och går inte in i mig, även om jag fortfarande kan känna att det finns tryck i hennes bog. Det händer ganska ofta att jag träffar hästar som tycker att människor är av lägre rang och inte så mycket att bry sig om. 

 

Jag tar en liten stund till och ber henne flytta bogen genom att skicka henne på en volt. Jag byter varv och skickar henne på volt runt mig i skritt och trav. Cirkelleken känner hästarna till också och hon börjar bli mer och mer intresserad av mig och min förmåga att flytta henne runt mig.   Hon tar mitt kroppspråkjätte fint och snart stannar hon ute på volten utan att lägga bogen mot mig.  Jag har fortfarande inte fått en prust och ett sänkt huvud men hennes uppmärksamhet är mer på mig och jag kan se en liten glimt av nyfikenhet.

Hon är lite nervig så först vill jag inte rida henne men fodervärden övertygar mig att det är en helt annan häst när man rider henne, jag skulle ju gärna känna hur hon känns. Hon kan inte stå still när jag ska gå upp från pallen men det tar nog max fem minuter så förstår hon vad jag vill och står still vid pallen med lång tygel. Jag hänger i stigbygeln några gånger för att se att hon är uppmärksam på mig och att hon står stadigt när jag ska gå upp. Jag hör whoa från fodervärden som nog tycket jag borde korta tyglarna. Jag är inte så intresserad av att rida en häst som skulle springa i väg med mig så att stå still på lös tygel är förutsättningen för att jag ska kliva på överhuvudtaget. Det går fint och vi skrittar lite och provar lite trav. Hon är lite stel och verkar vara en häst som mest gått rakt fram, men hon är ganska känslig för mina vikter och det jag ber om. Jag ber fodervärden att rida en stund för att få se lite hur hon rör sig. Hon hoppar upp och skumpar i väg i trav på ryggen och när jag ser hur Verona kan ha en dunsande ryttare på ryggen utan att bli alldeles upprörd känner jag att när hon blir hörd och förstådd kommer hon bli en alldeles utmärkt partner.

 

Hon ska få flytta hem till Skogsberg.  

 

__________________________________________________________

Farväl

 

​

Börjar gå långsammare och kisa med ögonen så att allt syns lite suddigare. Som när man ser en skräckfilm och inte vill se för mycket av det otäcka. Han ligger på sidan i gräset. Munnen är lite öppen och det finns en tugga gräs kvar, tar bort det och stryker honom sedan över hans mjuka mule. Ögonen är öppna. De har börjat bli lite matta och torra. Försöker stänga dem, men det går inte så han får ligga och titta ut över ängen.  Det är inte otäckt. Klappar hans vackra ansikte och drar fingrarna genom hans mjuka svarta man.  Ser kulhålet och blodet på marken. Inte ens det är obehagligt, han ser fin och rofylld ut. Lägger en blomma över hålet, sätter mig sedan hos honom, klappar honom och minns våra åtta år tillsammans. Är glad att jag var stark nog att gå hit.

En man med en bössa hängandes över axeln och en svart häst som lugnt går bredvid.  Hästen stannar ibland höjer huvudet och gnäggar efter till sin flock. Det är märkligt men det är en vacker bild på mannen och hästen som vandrar bort över den gröna ängen . Är glad över att kunna ge honom ett så fint slut. Hemma på en välkänd äng med en tillsammans med vänlig man han känner väl.

Hade så gärna velat följa med och finnas där, men vågar inte, är inte tillräckligt stark. Skulle inte ha någon sinnesnärvaro alls utan antagligen vara smått hysterisk och bara snyfta och gråta och inte vara till någon hjälp för någon av dem.
Tårarna trillar och en outhärdlig smärta väller fram när de försvinner bort, försöker att vara stark och närvarande och le kärleksfullt mot dem. Börjar skaka och svälja oavbrutet, tårarna tränger fram i ögonen och kroppen värker.  Sen bara brister det.  Springer därifrån i panik.

– Nej, nej, nej!  Hör jag mig själv ropa.

Springer in, kastar mig i sängen och kväver ljudet in i kudden.  Gråter hejdlöst, kroppen skakar okontrollerat och det är svårt att få luft. Hela kroppen känns ihop snörd och hjärtat känns som det ska brista. Min älskade, älskade häst.

Efter en stund lugnar det sig, blir stilla och jag förstår att det är över. Tittar ut genom fönstret, upp mot himlen och det är som att han kommer galopperandes, stannar och stegrar sig och sedan galopperar i väg.  All hans smärta är borta, han kan röra sig och vara häst igen.  Ja, det sista kanske låter som taget ur en rosa flickdagbok, men det är nu jag blir varm inombords, kan le och känner att jag behöver gå till honom på ängen ta farväl.

Sitter med honom och förundras över hur vacker och rofylld döden kan vara. Har en sorgsen känsla inombords men ett milt, kärleksfullt leende på läpparna.  Klappar honom och tackar för allt han lärt mig, om mig själv och om dessa unika varelser som hästar är.  Ber också om förlåt för de gånger jag varit girig och tappat tålamodet när jag velat att han ska göra något som han inte förstod eller inte kunde.   Går iväg men vänder tillbaka flera gånger, bara ett tack till eller bara en klapp till, vet att det blir sista gången vi är tillsammans och det är svårt att lämna honom.

Är väldigt glad över vårt sista möte och att jag gick till honom där han låg i hagen, det blev ett fint minne. Döden kan vara vacker när man är närvarande och det var skönt att känna styrkan i att våga vara där.

​