​

Eftersom jag är omåttligt hästtokig kommer jag till kursen på Skogsbergs gård för att framför allt lära mig viska med hästar fast kursen ska handla om mänskliga relationer och utveckling. Jag förstår på de övrigas presentationer att deras förväntningar inte alls bara handlar om att bli bättre på att hantera hästar. De vill hitta verktyg för sin utveckling som människor i allmänhet. Och det är ju det kursen egentligen ska handla om.

​

Kaotisk gruppövning
Vi börjar dagen med att kartlägga våra grundläggande attityder och uppfattningar. Efter denna uppmjukning får vi äntligen möta hästarna. Tre lösa hästar släpps in på ridbanan. De traskar runt och kollar läget. Under tiden får vi fem minuter på oss att bestämma hur vi ska lösa uppgiften som Perry gett oss. Jag känner mig valhänt och avvaktande. Hur ska vi organisera detta? Jag ser på de andra att de också känner sig tafatta. Någon föreslår att vi ska driva hästarna ifrån oss för att sedan få dem att komma och följa oss. Hälften av deltagarna går ner på banan, men vi är och fortfarande osäkra och valhänta. Hästarna börjar rusa omkring åt alla håll och det hela liknar mest kaos. Ganska snart kallar Perry på oss och frågar hur vi tyckte det gick.
– Inte så bra, erkänner vi skamset.
Vi får en ny chans och beslutar då att vi parvis ska förmå en häst att utföra uppgiften. Jag och min partner går på var sin sida om hästen med försiktiga smackningar och gester. Hästen går som vi vill och jag känner mig nöjd. Perry kallar på oss igen. Vi inser att även om det gick bättre nu, så var fortfarande samordningen dålig och helheten fungerade inte. Vi inser att vi fokuserat för mycket på vår individuella prestation och för lite på hela uppgiften.

​

Samarbete på hinderbanan
Inför nästa gruppövning ska varje deltagare bygga ett hinder som vi ska förmå en eller flera hästar att gå över. Hindret ska symbolisera något som vi vill kunna klara av.
Mitt hinder ska symbolisera att komma över rädslan för att misslyckas. När jag förklarar syftet med mitt hinder, gör deltagarna till min förtjusning strömhopp över mitt hinder. Glatt skuttar jag efter och känner mig vidunderligt lätt till sinnes.
När det är min tur ber jag de andra deltagarna att omringa ponnyn jag valt ut för uppgiften. Genom försiktiga smackningar och gester får vi honom att gå i riktning mot hindret. Så lätt det blir när man tar det lugnt och samarbetar. När ponnyn bara har några meter kvar till hindret stannar han och börjar äta gräs i kanten av banan. Nej!! Han ska ju gå framåt. Tänk om han inte hoppar. Jag går fram till honom och försöker lyfta upp hans huvud för att förmå honom att fortsätta. Han är inte alls med på noterna. Jag drar och drar. Glömmer alldeles att jag har medhjälpare.

– Det är inte hästbrottning du ska ägna dig åt, säger Perry då. Och du står dessutom i vägen.

Jag flyttar mig och får istället hjälp av gruppen som smackar på honom så han fortsätter mot hindret och efter viss tvekan kliver över. Vad skönt! Det gick ju faktiskt lätt.

– Vad har du lärt dig av detta? frågar Perry.
– Att inte brottas med hästen, inte vara i vägen och att det egentligen är lätt, svarar jag.
– Ta med dig de lärdomarna när du rider, så ska du se att galoppombytena du kämpar så med kommer av sig själv, säger Perry.

Jag vet inte om övningen fick mig mindre rädd för att misslyckas, men jag lärde mig tre andra viktiga saker att ta med mig hem. Sedan får jag väl se hur det blir med de där galoppombytena.

​

Ensam med lös häst i rundcorallen
Resten av dagen får var och en av oss möta en lös häst i den stekheta rundcorallen för att bearbeta ett problem vi har. Övriga följer det hela i skuggan under det stora parasollet.
Det vi vill jobba med i rundcorallen är mycket olika. Några exempel: lära sig vara mera närvarande i nuet, förbättra sin timing, bli tryggare och tydligare i mötet med arga människor, våga släppa fram alla känslor, att inte göra allt så svårt för sig och ha mindre konflikter i sitt liv.

Själv har jag första dagen det diffusa målet att inte glömma helheten. För det var ju det vi gjorde i gruppövningen på morgonen. Eftersom det bara är jag och hästen i corallen inser jag ganska snart att det är ett mindre bra problem att hantera just där. Så det får istället handla om att förmå hästen att flytta sig när jag ber honom.

​

Den gula häststatyn
Min partner i corallen är en gulaktig fux med gräddfärgad man. Han utstrålar lugn trots surrande flugor och bromsar och trots att han är ensam där. När jag försöker få honom att flytta sig rör han sig inte en centimeter. Han är en staty. Vänslas gärna men står där han är. Jag känner min frustration tillta. Flytta på dig. Nu! Hästskrälle. Snälla!!! Men nej! Fötter som furor i marken. Inte kan jag kommunicera med den här hästen. Uppgivet tittar jag på Perry. Känner misslyckandet. Det hjälper inte att smacka och inte att peta eller knuffa.

Perry frågar mig vart jag vill att han ska gå och hur mycket jag vill att han ska flytta sig på en skala mellan 1 och 10.

– Till den där stolpen, säger jag. Skalsteg åtta kanske, lägger jag till.
– Hur skulle det vara om det var skalsteg 10, frågar han.

Jag tittar på gulingen igen.  Känner min vilja växa och nu, nu ska han flytta sig!. Jag överraskar både honom, mig själv och de andra deltagarna genom att göra ett riktigt utfall mot honom. Jag flaxar med armarna, tjoar och hoppar mot honom med all min energi riktad mot honom. Halleluja, han far äntligen iväg till andra sidan corallen. Fast inte just dit jag vill, så jag upprepar manövern och får honom att flytta sig en bit till.

 

Kom hit säger Perry, och jag försöker ta med mig gulingen med samma metod. Men nu har han lärt sig att det är mycket väsen för ingenting. Så han blir staty igen.

– Jaha, säger Perry. Det är precis som när du rider. Du ger samma hjälper hela tiden, du tjatar. Han har lärt sig att det inte betyder något.

Så det jag lärt mig är att satsa 100%, göra det som behövs, vara nöjd när jag fått det och att inte tjata. Fast någon viskning var det ju inte.

​

Kärlek och kraft
När dagen svalnat och kvällningen kommer är det en deltagare kvar. Anky vill komma i kontakt med sin kraft och bli starkare och lugnare i mötet med människor som är arga. Jag är väldigt nyfiken på vad som ska hända eftersom det är min gula statyhäst hon ska jobba med. Perry ber henne att samla all sin kraft i magen. När hon sedan står framför gulingen, lägger handen på hans bringa och trycker till, backar han efter viss tvekan. Oj då, det gick att flytta honom! Jag är redan imponerad och lite avundsjuk.

Ändå mer imponerad blir jag när Perry uppmanat henne att låta kärleken vara med. För då ser det ut som om det är den lättaste sak i världen att flytta gulingen. Hon rör knappt vid honom. Är det samma häst?

Jag är nu mycket avundsjuk och längtar efter att får göra ett andra försök med honom. Statyn gick att flytta utan att gå till anfall.

– Pröva på oss också säger Perry till henne.

Så hon ställer sig framför var och en av oss. Hon känns verkligen bestämd och lugn men ändå vänlig när hon säger backa, lägger handen mot oss och trycker lätt bakåt. Det är omöjligt att inte göra som hon säger.

​

Airborn och jag
Nästa dag när den gängliga travaren Airborn och jag är nästa par ut i manegen, vill jag också använda mitt lugn, min kraft och min kärlek till att få honom att komma till mig och att vilja göra saker tillsammans med mig.

– Du ska inte använda det som en metod, säger Perry då. Skickar du kärlek måste den vara villkorslös. Även om han går sin väg eller står kvar och struntar i dig.

Hur gör man när man skickar kärlek? Jag prövar med att koncentrera mig på honom, koppla bort Perry, de andra deltagarna och allt annat runt omkring. Jag tänker på Airborn, på vem han är, att han är en snäll häst, en gentleman, en fin och vacker häst. Efterhand som jag tänker det börjar jag också tycka det. Jag kände honom inte alls tidigare, nu tycker jag att jag börjar se honom på riktigt, som den person han är. Lite försiktig, låg rang i hagen, väldigt snäll och ganska reserverad. Först går han iväg, går ett halvt varv. Jag fortsätter att tänka kärleksfulla tankar om honom. Perry pratar med mig men jag vill inte prata. Jag vill tänka på Airborn med hela mig. Då, då vänder han och kommer ända fram till mig. Går så nära han kan. Hans varma doft omfamnar mig. Jag kliar och klappar honom. Mitt hjärta svämmar nästan över.

​

Jag är kvar i den känslan ända till nästa dag när kursen är slut och en ridclinic tar vid. Jag är väldigt glad att jag ska få rida Airborn på clinicen. Jag gör i ordning honom varsamt och respektfullt, tar ut och prövar lite hur han fungerar innan det blir min tur. Jag har aldrig ridit honom förut, men det känns som om vi verkligen samarbetar som ett team. Jag rider honom med all min känslighet och lätthet och det känns som att han ger mig sin lätthet tillbaka.

​

Vad som är inbillning och efterhandskonstruktion kan jag inte avgöra, men min skeptiska läggning till trots är jag ganska tagen av upplevelsen. Att vara totalt närvarande, stilla och kärleksfull i närheten av en häst är helt klart oerhört verkningsfullt. Jag hade inte kunnat föreställa mig att hästar uppfattar signalerna från oss på ett så häpnadsväckande sätt. Jag är heller inte ensam om upplevelsen. Upprepade gånger får vi se hur hästarna som blir insläppta i rundcorallen först springer oroligt fram och tillbaka och tittar efter sina kompisar. När personen i manegen ställer sig stilla, koncentrerar sig på hästen och skickar lugn och kärlek till den, lugnar den ner sig, går sedan fram till vederbörande och står stilla - tillsammans.

​

Omtumlande lärdomar
Denna kurs har varit en annorlunda upplevelse för både mig och de övriga deltagarna. För min del har jag lärt mig mycket om mina attityder och mitt sätt att bete mig, vad som lägger hinder i vägen och hur jag kan använda min kraft. Jag har också lärt mig mycket om samarbete och att ta hjälp av andra. Men det mest omtumlande jag lärt mig är vilken effekt det har på hästar om en människa är stilla, lugn och kärleksfull, och hur man själv blir mera uppfylld av kärlek när man börjar skicka kärleksfulla tankar till någon. Det var också märkvärdigt att få uppleva vilken effekt det fick på ridningen.